torsdag 29 mars 2012

Jobbläsning

Läsningen är, skulle jag säga, bibliotekariers ständiga huvudvärk. Allt det man borde läsa, skulle vilja läsa, måste läsa, tänker läsa etcetera etcetera. Och efter nio månaders föräldraledighet bortkopplad från yrkeslivet och i princip helt och håller från läsning, får jag ju försöka rivstarta min läsning.

Detta är något av det jag har läst hittills:

Vinylprinsessan
Av Yvonne Prinz. Väldigt amerikansk stämning: Berkeley ett sommarlov, i och kring en vinylbutik. Rån, kärlek, föräldrar ... Lite High Fidelity-stämning vilket i min värld är något bra. En feelgoodbok som gick fort att läsa, jag gillade den.


Allt jag säger är sant
Lisa Bjärbo (som också bloggar som onekligen). Oj vad jag fnissade när jag läste den här boken! En otroligt härlig huvudperson, och väldigt väldigt mycket humor (trots att det finns sorg och död och förvirring och ilska och tonårsleda också). Alltså! Killen som kallas Macke eller Sacke, men det visar sig vara Backe - jag förstår inte hur jag kunde skratta så mycket åt något som ser så trivialt ut, men jag fnissade tills A gav mig en konstig blick ... Om att hitta sig själv och vad man vill och hur man ska bete sig, eller inte bete sig.



Välkommen hem
Av Johanna Lindbäck som jag skam till sägandes inte läst något av innan. Också en feelgoodbok, om Sara som kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London och ska återuppta sitt gamla vanliga liv. Eller? Saker förändras, hon har förändrats, och hur ska hon förhålla sig till exet/föredetta (?) kompisen Mattias? Jag gillade personerna, särskilt spelet mellan Sara och Adrian. Gick och funderade på dem efteråt, ett gott betyg!



Affektion
Av Martin Jern. Den här boken... jag vet inte! Det är hårt och nattsvart och FÖRDJÄVLIGT. Knark, sex, sprit, död, destruktivitet, livsleda. Och jag kände ingenting. Ingen sorg, ingen ilska, ingen medkänsla. Men om det var boken som var avstängd eller om det gick så åt skogen att JAG stängde av, det kan jag inte avgöra. Tyckte dock att de sista sidorna kändes tillagda i efterhand, som i ett anfall av "Nämen nu blev det väl lite väl, måste det itne finnas lite ljus i slutet åtminstone?"




Kära fiende
En fristånde fortsättning på Pappa Långben, som jag ju läste om för ett tag sedan. Här är det inte Judy som skriver brev, utan hennes vän Sallie McBride, som blivit föreståndare för det barnhem där Judy växte upp. Rappt, roligt, drastiskt, och med en mycket långsamt framväxande kärlekshistoria. Gillade, men hoppade över en del långa avsnitt om barnhemsskötsel ... Den mycket SKOTSKA doktor Robin McRae gillade jag, eller snarare Sallies förhållningssätt till honom - det är han som är Kära Fiende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar