fredag 1 oktober 2010

Giftträdets bibel, Barbara Kingsolver

På bokcirkeln igår (fulla av fantastisk mat och dryck och prat) var vi två av sju som läst hela boken, tre hade läst litegrann och två hade fått totalblockering (eller nåt) och inte läst alls. Så jag (som valt boken) fick dra en sorts handlingsreferat, vilket fick C. att utbrista: "Nu verkar den ju mycket bättre, när du berättar!"
Jo, men jag tyckte ju också verkligen om den. Den var svår och ganska långsam att ta sig in i, och jag läste i (för) korta ryck rätt länge. Men de sista två-trehundra (av femhundrafemtio) sidorna i ett svep, vilket verkligen gynnade romanen.

Giftträdets bibel, The Poisonwood Bible, är en stor och storslagen men ändå väldigt vardaglig roman om Kongo, om Afrika, om kolonialism och postkolonialism, om religion och tro och om familj och kärlek och relationer. Låter det mycket? Låter det övermäktigt? Kanske. Men det hon lyckas med, som jag upplevde att vi som läst/börjat läsa var överens om igår, är att hålla allting på en vardagsnivå som gör det konkret och mycket trovärdigt och levande och aldrig "wikipedia-pekpinnar" som I. uttryckte det. Långt ovanför finns de stora politiska skeendena, men vi får se dem, märka dem, höra dem, begripa dem filtrerade genom systrarna Price, som befinner sig på en plats, i en tid som råkar innehålla allt det där: stora politiska skiften.

Baptistpastorn Nathan Price tar med sig sina fyra döttrar och sin hustru till Kongo i slutet av 1950-talet, för att döpa infödingar. Han är en man som är besatt, både av makt och av skuld och av sin tro och dess resultatinriktning. Han är den ende i familjen som inte får röst i romanen, ändå är han hela tiden närvarande. Hustrun, Orleanna Price, berättar i efterhand, tillbaka i USA. Döttrarna, Rachel, Leah, Adah och Ruth May berättar i nutid, på plats, under all den tid som förflyter i romanen.
De fyra systrarna berättar med distinkt olika röster. Rachel, som är 16 när boken börjar, är ytlig och störig och oerhört ointresserad av att befinna sig i Afrika. Tvillingarna Leah och Adah är fjorton, Leah är intelligent och oerhört rättrådig (en duktig flicka) och den som kanske starkast av systrarna söker faderns bekräftelse - till en början. Adah är den "defekta" tvillingen, vars ena sida är lite förkrympt, inklusive hjärnan. Detta gör att hon haltar, och inte talar, men skriver. Hon reflekterar över språk och ord och är en obarmhärtigt skarp och kritisk blick på fadern. Hon påminner faktiskt en hel del, tycker jag, om Tony i Margaret Atwoods Rövarbruden. Bland annat vänder de båda på ord och meningar, och skapar fantastiska anagram. Den yngsta systern, Ruth May, uttrycker sig just som ett barn: med missuppfattningar, rädslor, rörighet i tankarna och ändå en sorts öppen blick för allt.

Jag är väldigt imponerad av Kingsolvers genomförande av de här rösterna. Och hon skriver själv, på en intressant och läsvärd FAQ på sin hemsida, att hon höll på i nästan ett år med att skriva sig fram till de olika rösterna, genom att välja en nyckelscen och skriva den om och om igen ur systrarnas olika perspektiv. Häftigt! Ja, kanske är det så det måste göras. Jag håller på med det där själv, just nu: att leta efter en röst. Men mitt tålamod är nog inte lika gott som Kingsolvers, misstänker jag.
Inför bokcirkeln (en mycket serös en!) letade jag efter kringmaterial att ta med mig för de andra. Hittade en fantastisk recension, helt bisarr och så nära den totala motsatsen av min syn på boken som det går att komma.

Så här börjar den:
This was, quite simply, the most hateful book that I have ever read. This 550 page diatribe against Western Civilization in general & white, male, able-bodied, Christians in specific, is shockingly intolerant. Moreover, it is filled with a kind of self-loathing that makes one question the author's mental stability. And if all that's not enough, it is crammed with a Soviet view of Congolese history that's barely worthy of Oliver Stone. I hardly know where to start.
Eh? Men jo! Det är ju lätt att vara så inne i feministiska och vänsterkretsar att man då och då glömmer bort att det där med att lägga skuld på "white, male, able-bodied" män, och den värld de byggt och bygger och uppehåller, fortfarande är så känsligt, så svårt, så oerhört smärtsamt. Yay, Kingsolver! säger jag.
Och jo, visst, inte heller i The Lacuna är hon särskilt intresserad av att applådera den amerikanska antikommunismen. Jag kan föreställa mig hon är rätt impopulär i vissa kretsar...

Nå. Efter den här romanen och The Lacuna vet jag inte vad jag ska gå vidare med av Kingsolver. Inget annat av henne har (baserat på baksidestexter) lockat mig riktigt lika mycket. Men jag är nyfiken på att undersöka hennes författarskap vidare.
Är det någon som läst något annat av henne, som ni vill rekommendera?

1 kommentar:

  1. Åh, jag älskade den när jag råkade läsa den för några år sedan. Ska ha spaning på antikvariat efter den och så är jag väldigt sugen på The Lacuna med!

    SvaraRadera